Å så gick veckan så förfärligt fort!
Torsdagen gav tillfälle till ny ridlektion, denna gång på ett litet hispigt sto.. Lat men smart nog att slippa jobbet genom att springa fort ifrån det. Ojoj, inte helt lätt att hitta sitsen att bara sitta med i takt och hitta lugnet utan att driva upp takten.
Nyttigt, nyttigt, gav träningsvärk i magen. Eftermiddagen tillbringade vi på en underbar strand. Kombon dressyr och solbad är fantastisk! Blev i förväg varnad för den portugisiska nationalrätten Bachalao (eller nått sånt, allt slutar på "ao") Vilket bestod av torkad torsk importerad från Norge. Smakade inget vidare, måste nog tillvändas redan i koltåldern för att kunna uppskatta denna rätt...
I fredags red vi med viss sorg den sista lektionen och jag fick privilegiet att rida samma häst som på tisdagen. En cool och samtidigt känslig 9-åring, modell större, som provat på de flesta svårare rörelserna. Känns lite som att komma hem efter att ha ridit ny okänd häst varje dag. Lektionen byggde vidare på tidigare övningar och vi fick träna lite på kul krusiduller. Hur sitter jag i slutorna och i överångarna för att vissa med vikten vad jag vill istället för att göra det lätt för mig och använda tyglarna.
Det känns så tydligt i hela kroppen när jag gör rätt. "Dansa med hästen! Ni måsta ha samma takt och vara på väg i samma riktning i balans!" Javisst låter det självklart? Men när det stundtals klickar till i praktiken blir känslan att jag rider med tanken istället för med kroppen. Och det är de små (allför få!) ögonblicken som hela ridningen handlar om. Känslan av samstämmighet och flow som alla vi ryttare letar efter...
Jättekul att se hur alla ryttare i gruppen hade utvecklat sin ridning enormt på bara en vecka. (Tanken på hur mycket man kan lära sig om man åker iväg för att träna för en lika skicklig ryttare/tränare/pedagog under längre tid på sin egen häst får det att svindla lite...)
Väl hemma på svensk mark igen passerar vi årets stora dressyrtävlingar i Björbäck. Klasserna är på upphällningen men vi lyckas tajma in Minna Teldes segerritt i P.st.G. på Santana som verkligen illustrerar Dansa-med-hästen-begreppet.. Hör senare av annan initierad ryttare att Minna varit på en dressyranläggning i Portugal och undervisat.
Sammantaget har det varit n fantastisk vecka med ljuvliga hästar (små sadlar!) festliga människor, solsken och mycket nya intryck och ny inspiration! Sista kvällen var vi ute på krogen och lyssnade på Fado som är ett slags sorgliga sånger till akustiska gitarrer, världsberömt i hela Portugal. De bästa sångarna är som rockstjärnor och kultförklarade i sitt hemland. Vi drog dock ner medelåldern på etablissemanget väsentligt, ett altid lika uppskattat fenomen, haha. För att njuta Fadon krävs att det inmundigas ansenliga mängder alkoholhaltiga drycker (jmf: Fado kräfva dessa drycker!) vilket resulterade i att stämningen blev en smula gråtmild på sluttampen. På klassiskt ridlägermanér... minns Sjöhästens ridläger på 70-talet då sista dagen innebar tårar i floder och bedyranden att nog skulle man hålla kontakten och skriva brev och ses igen nästa sommar osv.... En härlig kväll som slutade i en anda av allmän förbrödring.
Jag kan bara instämma med våra nyfunna, mer rutinerade resvänner som bedyrade att "Ridresor är som ett gift!" :-)
Nyttigt, nyttigt, gav träningsvärk i magen. Eftermiddagen tillbringade vi på en underbar strand. Kombon dressyr och solbad är fantastisk! Blev i förväg varnad för den portugisiska nationalrätten Bachalao (eller nått sånt, allt slutar på "ao") Vilket bestod av torkad torsk importerad från Norge. Smakade inget vidare, måste nog tillvändas redan i koltåldern för att kunna uppskatta denna rätt...
I fredags red vi med viss sorg den sista lektionen och jag fick privilegiet att rida samma häst som på tisdagen. En cool och samtidigt känslig 9-åring, modell större, som provat på de flesta svårare rörelserna. Känns lite som att komma hem efter att ha ridit ny okänd häst varje dag. Lektionen byggde vidare på tidigare övningar och vi fick träna lite på kul krusiduller. Hur sitter jag i slutorna och i överångarna för att vissa med vikten vad jag vill istället för att göra det lätt för mig och använda tyglarna.
Det känns så tydligt i hela kroppen när jag gör rätt. "Dansa med hästen! Ni måsta ha samma takt och vara på väg i samma riktning i balans!" Javisst låter det självklart? Men när det stundtals klickar till i praktiken blir känslan att jag rider med tanken istället för med kroppen. Och det är de små (allför få!) ögonblicken som hela ridningen handlar om. Känslan av samstämmighet och flow som alla vi ryttare letar efter...
Jättekul att se hur alla ryttare i gruppen hade utvecklat sin ridning enormt på bara en vecka. (Tanken på hur mycket man kan lära sig om man åker iväg för att träna för en lika skicklig ryttare/tränare/pedagog under längre tid på sin egen häst får det att svindla lite...)
Väl hemma på svensk mark igen passerar vi årets stora dressyrtävlingar i Björbäck. Klasserna är på upphällningen men vi lyckas tajma in Minna Teldes segerritt i P.st.G. på Santana som verkligen illustrerar Dansa-med-hästen-begreppet.. Hör senare av annan initierad ryttare att Minna varit på en dressyranläggning i Portugal och undervisat.
Sammantaget har det varit n fantastisk vecka med ljuvliga hästar (små sadlar!) festliga människor, solsken och mycket nya intryck och ny inspiration! Sista kvällen var vi ute på krogen och lyssnade på Fado som är ett slags sorgliga sånger till akustiska gitarrer, världsberömt i hela Portugal. De bästa sångarna är som rockstjärnor och kultförklarade i sitt hemland. Vi drog dock ner medelåldern på etablissemanget väsentligt, ett altid lika uppskattat fenomen, haha. För att njuta Fadon krävs att det inmundigas ansenliga mängder alkoholhaltiga drycker (jmf: Fado kräfva dessa drycker!) vilket resulterade i att stämningen blev en smula gråtmild på sluttampen. På klassiskt ridlägermanér... minns Sjöhästens ridläger på 70-talet då sista dagen innebar tårar i floder och bedyranden att nog skulle man hålla kontakten och skriva brev och ses igen nästa sommar osv.... En härlig kväll som slutade i en anda av allmän förbrödring.
Jag kan bara instämma med våra nyfunna, mer rutinerade resvänner som bedyrade att "Ridresor är som ett gift!" :-)
Kommentarer
Trackback
