.... Rid Lätt ....

Genomgående har vi domare fått instruktioner at ta ut svängarna lite mer och verkligen belöna det som är bra. Och samtidigt tydligt markera vad som inte är bra. Att våga utnyttja hela skalan när man dömer tarvar lite träning och ibland även lite mod...

I söndags hade Partille sina vårliga tävlingar med både lokala och regionala klasser på parallella banor. Ett styvt jobb att rodda, inte minst för den gröna tävlingssektionen. Jag dömde LB:0 som var en ganska stor klass av lite blandad kvalitet. Det syns såklart vem som är helt ny på banan och vilka som som tävlat tidigare. Det kan ju vara en trösterik tanke för den som är i början av tävlingskarriären, att med rutin följer framgång. Eller som Ingemar Stenmark en gång lär ha sagt "Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag!" Kloka ord!

Förra helgen dömde jag unghästar i Svenljunga och fick förmånen att kvala ett halvt dussin begåvade 5- och 6-åringar till Breeders och Scandinavian Open. Roligt och hoppingivande att se att det finns en så god tillväxt i svensk dressyravel.

I dag tränas det på Hagelyckan och jag hoppas på fortsatt solsken så att vi kan hålla till i en solig paddock.

Veckans boktips: "Balans till häst" av Susanne von Dietze

Här står bl att läsa att "En gammal ryttartradition är att ett ekipage inte kandarmoget förrän ryttaren kan rida ett lätt program på en hand." Militärt översitteri möjligen men samtidigt kloka ord att fundera kring. "Bara den ryttare som kan klara av att rama in sin häst så bra mellan drivande och förhållande hjälper att hon kan föra tyglarna med enhandsfattning har en så befäst grundsits och en oberoende och känslig hand, att man kan anförtro henne att hantera ett stångbett."

Som domare ser man ofta påtagligt missnöjda hästar med gapande munnar och ryttare som håller i stångtygeln som om det vore en livlina.


Om halvhalter:
"Halvhalter, eller halvparader, är till för att ständigt stämma av och finslipa spelet mellan de drivande och de förhållande hjälperna. De finaste och bästa halvhalterna är en del av själva rörelsen. Hästen, som trampar bakifrån och framåt, söker själv ryttarens hand. Det fortlöpande sammanhanget i rörelsen får hästen att trampa ännu mer under sig och bära ännu bättre. Hästen tar själv kontakt med bettet, vilket ryttaren håller som en mjuk främre gräns. Har man upplevt den här känslan, om bara för ett ögonbick, så förstår man vad ridkonst kan vara.

Sköna ord och en fantastisk känsla som, när man väl hittar den, är värd allt slit!